Två år

2015-07-17 @ 12:06:35 / Tankar
Jag minns det så väl, första gången jag träffade honom. Det var januari 2013 och jag hade bestämt mig för att det var dags att träffa honom jag skrivit med så länge nu. Jag kom förstås att ifrågasätta ett par gånger sedan om jag verkligen inte var galen. Speciellt när den skånska rösten dikterade i högtalarna om tågets slutstation. Om han var knäpp? Vad skulle jag göra då liksom? Tänk om han inte tyckte om mig? Tänk om han inte var som jag föreställde mig? Oja jag hann tänka mycket innan jag äntligen klev av tåget med hjärtat på högvarv och med en nervositet som var är värre slag än vad jag upplevt till denna dag.
 
Jag klev av och såg mig omkring på perrongen. Där stod jag. Åt vänster gick en tant med en väska som lämnade efter sig ett gnisslande ljud. Åt höger stod ett par och var helt uppe i varandra. Var tusan var han? Tillslut såg jag honom. Han stod över gatan och tittade lite avvaktande, med armarna i kors. Han såg precis lika bitter ut som jag hade föreställt mig. Jag gick över gatan och tänkte att nu gäller det, play it cool. Drog ett skämt, försökte prata lättsamt om oviktiga saker och gav honom en kram. Sådär som man gör. 
 
Han var så snygg. Fina blåa ögon. Lång och väldigt skånsk. Det var förstås det enda jag kunde tänka på, där under allt det på låtsas lättsamma. Vi började promenera hem till honom längst en smal kullerstensgata. Han hade inte ens bemödat att erbjuda mig hjälp med väskan. Han var sysselsatt med att berätta om ställerna vi passerade. Berättade om nått kafé och hade kanske fullt upp med att vara låtsaslättsam han med. Sen var vi framme hos honom. Han bodde fint.  Hade växter och välstädat, vilket var en smula förvånande kan jag väl erkänna. Sen öppnade vi en flaska vin och satt och pratade. Han var lika lätt att prata med som över telefon. Även om jag inte riktigt vågade möta hans blick. Jag skrattade och han påpekade att jag hade blivit full. Men jag kände mig bara glad. Gladare än vad jag känt mig på länge. 
 
Vi la oss sent den kvällen, jag på soffan i vardagsrummet och han på sängen i sovrummet. Jag var fast besluten om att totalt strunta i det faktum att han lyckats charma mig och bara vara hans vän. Men jag kunde inte somna. Förmodligen inte han heller då han gick upp och frågade för hundraelfte gången om jag verkligen inte ville byta med honom och sova i sängen. Det ville jag inte, men om han inte kunde somna heller så fick han gärna vara uppe med mig. Så han kom och satte sig i soffan med mig. Där satt vi tillsammans i mörkret med täcket omkring oss och pratade en stund. 
 
Sen dess har det varit vi, inte direkt där och då men sommaren därpå åkte jag ner igen och vi blev ett officiellt par. Idag är det precis två år sedan. Inte alla dagar har varit enkla men han har varit där för mig sen början och för det så älskar jag honom. Önskar att vi kunde fira dagen tillsammans, men idag är jag ännu längre bort än de vanliga hundra milen mellan. 
 


Postat av: Helen Larsson

Men ååh vilken fin text!!

Svar: Tack snälla :)
lonelynights

2015-09-02 @ 18:23:06 / http://abouthelen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: