Let it all go

2015-08-08 @ 23:59:02 / Tankar
Ända sedan jag såg denna på min youtube-feed har den gått på repeat. Birdy har gjort det igen. Varje rad. Varje ord.

Två år

2015-07-17 @ 12:06:35 / Tankar
Jag minns det så väl, första gången jag träffade honom. Det var januari 2013 och jag hade bestämt mig för att det var dags att träffa honom jag skrivit med så länge nu. Jag kom förstås att ifrågasätta ett par gånger sedan om jag verkligen inte var galen. Speciellt när den skånska rösten dikterade i högtalarna om tågets slutstation. Om han var knäpp? Vad skulle jag göra då liksom? Tänk om han inte tyckte om mig? Tänk om han inte var som jag föreställde mig? Oja jag hann tänka mycket innan jag äntligen klev av tåget med hjärtat på högvarv och med en nervositet som var är värre slag än vad jag upplevt till denna dag.
 
Jag klev av och såg mig omkring på perrongen. Där stod jag. Åt vänster gick en tant med en väska som lämnade efter sig ett gnisslande ljud. Åt höger stod ett par och var helt uppe i varandra. Var tusan var han? Tillslut såg jag honom. Han stod över gatan och tittade lite avvaktande, med armarna i kors. Han såg precis lika bitter ut som jag hade föreställt mig. Jag gick över gatan och tänkte att nu gäller det, play it cool. Drog ett skämt, försökte prata lättsamt om oviktiga saker och gav honom en kram. Sådär som man gör. 
 
Han var så snygg. Fina blåa ögon. Lång och väldigt skånsk. Det var förstås det enda jag kunde tänka på, där under allt det på låtsas lättsamma. Vi började promenera hem till honom längst en smal kullerstensgata. Han hade inte ens bemödat att erbjuda mig hjälp med väskan. Han var sysselsatt med att berätta om ställerna vi passerade. Berättade om nått kafé och hade kanske fullt upp med att vara låtsaslättsam han med. Sen var vi framme hos honom. Han bodde fint.  Hade växter och välstädat, vilket var en smula förvånande kan jag väl erkänna. Sen öppnade vi en flaska vin och satt och pratade. Han var lika lätt att prata med som över telefon. Även om jag inte riktigt vågade möta hans blick. Jag skrattade och han påpekade att jag hade blivit full. Men jag kände mig bara glad. Gladare än vad jag känt mig på länge. 
 
Vi la oss sent den kvällen, jag på soffan i vardagsrummet och han på sängen i sovrummet. Jag var fast besluten om att totalt strunta i det faktum att han lyckats charma mig och bara vara hans vän. Men jag kunde inte somna. Förmodligen inte han heller då han gick upp och frågade för hundraelfte gången om jag verkligen inte ville byta med honom och sova i sängen. Det ville jag inte, men om han inte kunde somna heller så fick han gärna vara uppe med mig. Så han kom och satte sig i soffan med mig. Där satt vi tillsammans i mörkret med täcket omkring oss och pratade en stund. 
 
Sen dess har det varit vi, inte direkt där och då men sommaren därpå åkte jag ner igen och vi blev ett officiellt par. Idag är det precis två år sedan. Inte alla dagar har varit enkla men han har varit där för mig sen början och för det så älskar jag honom. Önskar att vi kunde fira dagen tillsammans, men idag är jag ännu längre bort än de vanliga hundra milen mellan. 
 

Konsten att vara snäll

2015-02-03 @ 16:44:45 / Tankar
Snällhet är ju tyvärr ett ord som har fått en negativ klang. Det har nästan blivit synonymt med mesighet och brist på karaktär. Jag pratade idag med en vän om just det här med att vara "för snäll" och att faktiskt ha svårt att säga nej - något både jag och hon upplever händer ibland. 
 
Jag har så många gånger hört att jag är för snäll och att jag måste bli lite tuffare. Och det här har fått mig att jobba med min blyghet, idag är jag en någorlunda utåtriktad människa tack vare det. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera, vilket samhälle lever vi i där alla ska vara så utåtriktade och frispråkiga med allt? Vad är detta för ideal som man jämt ska behöva anpassa sig efter? Jag har på något sätt känt att det är inte ok att någon annan ska säga såhär till mig, eftersom det är en del av min personlighet. Men jag studerar till ett yrke som till högsta grad gör att jag träffar mycket människor och det har satt en press på mig att utvekla min sociala förmåga. På ett sätt är jag därför tacksam för att jag har hört detta, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att vi faktiskt lever i ett samhälle där man inte får vara blyg, snäll, bry sig om vad andra tycker eller att ha svårt att säga nej. 
 
Min handledare på min senaste praktik var en fantastiskt smart kvinna och berättade för mig att det fanns en skillnad på att vara dumsnäll och att var snäll med eftertänksamhet, i och med det så satte hon en värdighet och ord på det jag inte har kunnat uttrycka. Snällhet är faktiskt inte synonymt med att vara korkad. Snällhet har fler dimentioner än så. Kontentan i det hela är att man själv inte kan utnyttjas om man själv inte känner att man lider av sin snällhet. Sålänge man själv känner att man får ut något gott av att vara snäll är det inte att vara dumsnäll som kanske omgivningen tror. Det är faktiskt okej att vara empatisk och känna med andra och det är okej att bry sig om vad andra tycker och det är ok att ha svårt för vissa grejer. Det önskar jag att någon debatt handlade om. 
 
Det finns en styrka i det också, och något vackert med att visa att man är en människa med rädslor och känslor. Trots att jag ser upp till människor som är sådär fantastiskt utåtriktade och inte bryr sig om vad någon annan tycker, så ser jag ofta samma avsaknad till att faktiskt kunna vara tyst ibland, lyssna och låta någon annan ta plats. Och kanske är det dessa människor som borde bli mindre tuffa och bara lära sig att lyssna.  
 
Förövrigt så finns det en hel bok om det här ämnet, är man intresserad så är det de bästa 51 kronorna man någonsin spenderat. 

Lite kvällsfunderingar

2015-01-21 @ 22:13:00 / Tankar
Hej bloggen, jag sitter framför datorn med en kopp mintte. Man skulle nog kunna kalla detta för mitt "naturliga habitat".
 
Jag har länge tänkt på att jag borde vara mer personlig i min blogg, hittils har det ju till stor del handlat om mitt fotointresse. Däremot har jag börjat känna på sista tiden hur jag har fastnat för skrivandets konst och att jag har många tankar som jag skulle vilja dela mig av. Jag tror att många människor inte vet så himla mycket om mig och jag känner mig mer eller mindre anonym med mina tankar. Saken är den att jag i högsta grad egentligen är en funderande människa. Jag har nog aldrig någonsin varit en talare och prat kommer sällan naturligt för mig. Utan jag föredrar att sitta själv och förlora migsjälv i tankar eller att lyssna på andra. Ett samtal för mig handlar om att lära känna hur en människa tänker och varför. Jag har därför en inneboende avsky mot alla typer av småprat. Förövrigt är jag ju i särklass urkass på det med. Det känns alltid en smula krystad att prata om väder, när jag vet att människor bär på en hel drös andra mer spännande berättelser. Men samtidigt så känns det ju sällan som att man kan fråga någon rakt ut vad som får denne att gråta eller om rädslor eller exakt om hur de kände när det mötte sin kärlek för första gången. Så jag väljer oftast att vara tyst eller att småprata om vädret istället. 
 
Men utan att raljera in alltför mycket på min människosyn så tror jag att det är därför jag framöver har valt att ägna en kategori om enbart mina tankar. Dels för att vara mer öppen med sådant som jag lägger märke till, men också för att höra andra kloka tankar och inspirera till sånt som jag anser verkligen spelar roll. För att diskutera att det har regnat tre dagar denna vecka kommer någon annan alltid att göra ändå.